Nyligen nåddes vi av nyheten att KMK kan tvingas lämna lokalerna på Slottsbacken.
Mitt första besök på KMK var någon gång i skarven 1970/80-tal. Utställningen var då belägen i det övre våningsplanet på Historiska Museet på Narvavägen i Stockholm. En ganska trist utställning där mynten presenterades uppställda efter årtal. Av Oscar II mynten fanns alltså alla årgångar presenterade med ett exemplar av varje år och valör osv. I mitten av 1990-talet lämnade KMK Narvavägen och flyttade till de nuvarande lokalerna på Slottsbacken. Ett otroligt lyft för KMK som då kom att bli kanske det modernaste statliga museet i Sverige! Inte bara att museum som tilltalade oss myntnördar, utan ett modernt museum som även tilltalade andra grupper och med ståndsmässig placeringen för ett kungligt myntkabinett, granne med slottet. Nu tvingas alltså KMK lämna Slottsbacken och söka sig till ny adress?
För något år sedan ”roade” jag mig med att läsa verksamhetsplaner, årsberättelser, regleringsbrev, revisionsrapporter, den ”statliga museum-utredningens” betänkande m.m. Ganska trist läsning som tyvärr bekräftade det vi numismatiker haft på känn, mynt och numismatik får ett minskat utrymme på KMK (skulle nästan våga dryfta mig till att säga att KMK fjärmar sig från mynt och numismatik, därav min ofta använda förkortning SEM, Sverige Ekonomiska Museum). Butiken med ett bra urval av numismatisk litteratur har stängt, föredragen har fått en mer allmänekonomisk inriktning, antalet utgiva numismatiska publikationer minskar eller har nästa upphört och myntdagen i helgen var enligt uppgift ganska onumismatisk. Inte mycket utveckling har skett på ”nya” KMK sedan starten…
Att hushålla med statens resurser är viktigt för en statlig myndighet, men samtidigt tycker jag att kultur måste få kosta. Jag är beredd att betala några kronor extra i skatt för att kunna besöka bra museum. Om det är en bra affär att flytta får framtiden utvisa. Att minska hyreskostnaderna är vällovligt men en flytt är inte gratis. Troligen ska lokalerna på Slottsbacken återställas, en ny lokal ska anpassas efter KMKs behov och en ovärderlig kulturskatt ska flyttas och förvaras under tillfredställande säkerhet. Allt detta är förknippat med höga kostnader och att räkna hem affären ”sänkta kostnader, mer pengar till verksamheten” kommer att ta lång tid. Risken som jag ser det är att vi kommer att få ett ”litet” myntrum på Historiska Museet och att de mynt som exponeras kommer att bli få och kanske ryckta ur sitt större sammanhang. De stora samlingarna blir inlåsta och otillgängligt förvarade i ett bergrum. Cirkeln kanske sluts och där min KMK bana började på Narvavägen kanske den också avslutas…
Nu låter jag negativ men jag har också en positiv sida! En ny flytt kanske kan bli ett lika stort lyft för KMK som den 1997 och KMK får chansen att på nytt bli Sveriges modernaste museum! Det kanske inte är lokalens placering och storlek som är avgörande för framgång. Jag bor visserligen nära Stockholm men Sverige är avlångt och få har samma möjlighet att ”när andan faller på” göra ett besök. Det nya KMK kanske i betydligt större omfattning än i dag kan bli ett digitalt museum tillgängligt för alla, mångkulturellt genom möjlighet att ta del av budskapet på det egna modersmålet och intressant för ungdom som lever i den digitala världen. Att jag väljer ”tillgänglighet”, ”mångkulturellt” och ”ungdom/barn” beror på att detta är ord som ofta förekommer i regeringens styrning.
Jag skulle gärna sitta hemma framför datorn och besöka KMK genom att bläddra igenom samlingarna och ladda ner bilder och information kring de mynt jag just då är intresserad av. Men det kräver naturligtvis att KMKs katalogisering, fotografering och digitalisering av samlingarna tar lite fart. Det var många år sedan regeringen gav ett sådant uppdrag och Riksrevisionen har påtalat att detta arbete går på tok för långsamt. Att samlingarna digitaliseras ger inte bara möjlighet att publicera dessa på nätet, tillgänglig för alla-och-envar utan ökar också säkerheten kring objekten. Ett offentligt publicerat objekt är ett mindre intressant objekt för den ”långfingrade” än ett anonymt dito förvarat i ett lika anonymt skåp, oavsett vilket museum eller vilken samling det handlar om.
Om en flytt blir lyckad eller inte är upp till den ledning som får uppdraget att genomföra flytten. Vi får hoppas att ”flyttgeneralen” i sitt arbete också tar hjälp av kunniga numismatiker och hängivna myntsamlare som brinner för det kulturarv museet har till uppgift att bevara och visa upp!
Ingemar