Ordet på allas läppar just nu verkar vara kvalitet. Resultaten på både MISAB och Mynkompaniet talar sitt tydliga språk. Det är kvalitet som gäller och priserna på riktigt bra objekt slår i princip prisrekord varje gång de bjuds ut.
Nu handlar det oftast om mynt som kanske är det bästa inte bara utifrån årtal utan också som typ. Det finns många exempel från Lindberg-auktionen. Ibland behöver dock kvalitet inte innebära 0 eller 01/0 även mer ordinära mynt kan vara kvalitetstoppar. Ett exempel från Lindberg är Åbo öret. Kvaliten var satt till 1/1+ kanske lite i överkant, men ser man slitagemässigt och undantar de defekter myntet var behäftat med är det ett mycket bra exemplar för typen. Till saken hör naturligtvis att det inte finns så många tillgängliga ören från Åbo på marknaden.
Nu kanske man samtidigt ska akta sig för att dras med i kvalitetshysterin. Alla mynt i hög kvalitet är inga rariteter och desto senare präglingsdatum desto mindre chans att det är en kvalitetsraritet. Men även bland de äldre mynten finns årtal som faktiskt är riktigt vanliga även som 01/0-0. Orsaken är säkert att det i moderna tid kommit fram ett parti som aldrig cirkulerat eller att syftet aldrig har varit att sätta myntet i cirkulation. 50 öringen 1862 är ett exempel, en raritet och typmynt med en speciell historia, där upplagan är mycket låg och där enbart ett fåtal har kommit ut i cirkulation. De bevarade mynten är alltså mycket bra.
På internetsiter säljs många moderna mynt i ocirkulerat skick för klara överpriser. Ocirkulerat är ingen kvalitetsterm utan antyder att myntet aldrig varit i cirkulation. Att sätta likhetstecken mellan ocirkulerat och kvalitet 0 är helt fel. Ocirkulerat säger inget om den ofta ovarsamma behandling myntet fått hos myntverket eller hos Riksbanken, där mynten transporterats tillsammans med tusentals årsbröder.
Tidigare i veckan anlände vårens lagerlista från Hamrin & Svahn. Christian använder en kvalitetsbeteckning som är hård och där dom ocirkulerade mynten delas upp i en rad olika kvalitetsgrader både vad avser eventuellt slitage men också eventuella präglingsdefekter. Studera gärna dessa listor och titta då särskilt på sidan två där kvalitetsbeteckningar anges. Såg tidigare i våras ett absolut toppexemplar av den vanliga femkronan 1972. Ett mynt präglat med polerade oanvända stampar och kanske även med ett högre stamptryck än normalt? Jag har sett många mycket snygga femkronor, men detta exemplar “stack ut”. Tror inte ens att jag identifierade det som en femma vid första anblicken… Om “nollor” och då avser jag riktigt bra exemplar säljs för 50 kronor, tror jag de flesta kvalitetsmedvetna kanske skulle vara beredda att “slänga upp en femhundring eller kanske till och med en tusenlapp” för det aktuella myntet!
Jag är säker på att kvalitet lönar sig i det långa loppet. Prisbilden på mynt har blivit allt mer polariserad. Toppexemplar och svåra mynt ökar konstant i värde medan mer alldagliga mynt står relativt still. Men att köpa ocirkulerade “nollor” av 1900-tals mynt presenterade med en dålig bild på någon internetsite är troligen inget framgångsrikt köp…
Nu är myntsamlande och toppkvalitet inte synonymer. Gorgons “fascinerande fulingar” tycker jag är ett bra exempel där det bevarade myntmaterialet ofta är allt annat än bra. Naturligtvis är både tycke och smak som tjocklek på plånboken och samlarområde minst lika viktiga ingredienser i ett myntsamlandet. Var och en samlar det som passar det egna intresset. Själv samlar jag mest mynt i ganska ordinär kvalitet och finner stort nöje i det, men visst piggar ett och annat toppexemplar av det äldre mynten upp samlandet och samlingen!