När en samling grovt är värderad vill ofta frågeställaren veta vart mynten kan säljas för högsta möjliga pris. Svaret brukar vara ganska standardbetonat: till en samlare eller mynthandlare. Där jag vet att samlaren normalt betala bäst, men problemet är att samlaren sällan vill köpa hela samlingen utan bara de mynt som saknas i den egna samlingen. Med andra ord plockar ur godsakerna och lämna kvar resten hos säljaren… Har man som ägare bestämt mig för att göra mig av med samlingen är det väl oftast hela samlingen man vill göra sig av med.
Rent generellt kan nog ändå sägas att väl cirkulerade silvermynt från Oscar II och framåt kan säljas till upphandlare av silver. Kolla dock runt lite då priserna skiljer sig ganska markant. Det kan även vara bra att låna Myntboken eller någon annan värdeförteckning på biblioteket och plocka bort de sällsyntaste årtalen och även mynt som förefaller vara i bra kvalitet innan mynten går till upphandlaren. Mynt har olika förslitningsgrad beroende på ålder. Många moderna mynt kan förefalla helt ocirkulerade men har trots detta inget större samlarvärde, mynt från cirka 1940 och framåt måste oftast hålla toppkvalitet 01/0 till 0 för att ha samlarvärde. Mynten fram till cirka 1930-1935 behöver dock inte alltid hålla toppkvalitet för att ha ett samlarvärde som klart överstiger metallvärdet. För exempelvis Oscar II:s enkronor som oftast håller kvalitet 2 kan ett exemplar i så låg kvalitet som 1?/1 (det vill säga att håret på Oscar framskymtar någorlunda tydligt) faktiskt ha ett värde ett par gånger metallvärdet.
Samma sak för koppar-, nickel- och järnmynt. Dessa måste vara av lite äldre datum och hålla bättre kvalitet än genomsnittet för att få ett övervärde, eftersom metallpriset på dessa mynt är lågt. Handlarna betalar oftast bara 5-15:-/kilo och det är sällan värt att sälja dessa. Kanske är det som jag tidigare skrev bättre att spara mynten eller ge bort dessa till någon som kan ha glädje av mynten.
Så kallade ”sjömansmynt”, moderna mynt som följt med från någon affärs- eller semesterresa har nästan aldrig något större värde. Skulle våga påstå att i princip 99,9 procent av dessa är mer eller mindre värdelösa. Men det finns undantag, minns en fråga jag fick på en samling äldre sjömansmynt där det faktiskt ingick ett finskt mynt från 1870-talet som var värt (och senare såldes för) åtskilliga tiotusentals kronor! Men att gå igenom en samling mynt för mynt tar tid och är inget som jag ägnar mig åt när jag försöker hjälpa frågeställare med en värdering. Det får frågeställaren göra själv med hjälp av någon värderingskatalog, men skulle det dyka upp några frågor vid genomgången finns jag självfallet till hands!
Det allmänna rådet är alltså att plocka bort svårare årtal och äldre mynt i bättre kvalitet om mynten ska avyttras som kilovara till metallpris.
Ovan pratar jag om vad uppköpare betalar. Naturligtvis går det säkert att få bättre betalt även för de cirkulerade om mynten säljs styckvis direkt till samlare, exempelvis på en internet auktion (detta handlar nästa inlägg om).