Kronmyntsperiodens totala dominans i samlande bröts på en av Örtendahls myntmässor. Där köpte jag mitt första mynt som var präglat före kronmyntsperioden. Det var ett enkelt mynt ett runstycke från 1724.
Trots att det första äldre myntet var allt annat än märkvärdigt har jag starka minnen av öret 1724. Helt plötsligt hade jag blivit en ”riktig” myntsamlare. En samlare som hade ett 250-årigt svenskt mynt i samlingen! Genom åren har mitt samlande utvecklats men trots det är det få gånger som den magiska känslan som uppstod efter vissa köp på 70-talet åter infinner sig. Jag har funderat över detta fenomen, idag kan mynt som säkert kostar 1000 gånger mer än rundstycket 1724 köpas in utan att den magiska känslan som då uppstod återupplevs. Ibland kan ett köp bara kännas som ”check” nu finns myntet i samling. En filosofisk betraktelse kanske är att det är de ”kickar” som uppstod i tonåren som fortfarande gör att myntintresset kvarstår? Jag vill åter uppleva den känslan och jakten på det lyckoruset fortsätter! Kanske är det samma fenomen som får missbrukaren att fortsätta att använda ohälsosamma preparat eller bergbestigaren att sträva efter högre och mer otillgängliga berg?
Nu skulle jag ljuga om jag inte erkände att känslan naturligtvis återkommit ett antal gånger eller kanske till-och-med många gånger. I en tidigare nostalgisk tripp skrev jag om riksdaler 1873 lite senare ska jag skriva om första plåtmyntet som inhandlades. Konstaterar bara att det inte är priset, inte svårighetsgraden eller inte ens den ekonomiska uppoffringen som skapar den magiska känslan. Det är något mycket större!
Slut på filosoferandet. Myntet från 1724 skulle ett antal år senare skapa ett intresse för varianter och det var de små oansenliga kopparmynten som präglades 1719 till 1778 som skulle tilldra sig mitt största intresse. Av en slump köpte jag en lot med säkert 50 stycken slitna 1 ÖrKM (på en mässa). Ett av mynten var ett öre 1724 med V-pilar. Jag hade sett typen i en artikel i tidskriften Mynt & Medaljer men aldrig något exemplar live. När jag började sortera de femtio mynten konstaterade jag att i samlingen fanns över 30 olika varianter som kunde identifieras trots den relativt låga kvaliteten. Flest varianter fanns 1724 och då var det främst pilarnas utformning, sköldens bredd och kronans utformning/ storlek som studerades. Jag var fast som variantsamlare.
Vid varje besök i mynthandlares butiker och på mässor specialstuderades alla tillgängliga 1 ÖrKM. Likaså köptes en mängd 1 ÖrKM in från olika lagerlistor. Många dubbletter blev det men också många nya varianter. Idag ligger samlingen i träda även om ett och annat runstycke i bättre kvalitet har köpts in på senare år. Av nostalgiska skäl kommer jag dock att behålla samlingen 1719-1778, även om samlingen alltså idag ligger otillgänglig i bankfacket…
Epilog: Flera av nostalgi inläggen skrev jag tidigare i år, bland annat detta. Lite lustigt är därför att jag för några veckor sedan diskuterade auktioner och mässor med en säljare/ samlare av antika eller rättare sagt semiantika icke numismatiska objekt och han beskrev just den där magiska känslan jag ovan nämner. Samma sak häromdagen då jag pratade med en mycket kunnig myntsamlare! Får väl tillägg att det ingen av gångerna var jag som förde ämnet på tal. Det finns en magi i jakten på nya objekt till samlingen och det är därför vi håller på!